Saint Magnus

Via Ferrata och cykelköp

 

När nu äntligen den där olidligt långa skidsäsongen går mot sitt efterlängtade slut, så är det dags att börja göra lite roliga saker i Grenoble. På lördagens agenda stod Via Ferrata vid Bastillen, vilket markerade det fjärde sättet av fem möjliga som jag tagit mig till Bastillen, som är beläget cirka 200 meter över Grenoble. De andra alternativen är gåendes, bil, linbanan (även kallat äggen) och cykel och jag har numera gjort allt förutom cyklat dit.

 

Vi beslutade oss tidigt under veckan att vi skulle bestiga Bastillen med hjälp av Via Ferratan som någon vänlig själ satt ut från foten av berget upp till fortet. Via Ferrata är en uppfinning italienarna välsignat oss med och det innebär att ett berg har en klättringsbar led utmärkt med stålkablar, stålhandtag och stålöglor som gör det möjligt för användaren att bestiga ett berg utan rep och att ha någon som säkrar. Det som tilltalade mig med Via Ferrata var just att du är själv ansvarig för din säkerhet och när du väl kommit till ett svårt parti 60 meter ovanför marken, så är det upp till dig själv att ta dig därifrån. Det nyckelord Tony använde för att sälja konceptet till mig var ”luftigt”, som i ”när man gör en Via Ferrata så känns det mer luftigt än när man klättrar på vägg.

 

De olika svårighetsgraderna på franska Via Ferrator är:

 

F                    Fascile                                 Lätt

PD                 Petit Difficile                      Lite Svårt

AD                Assez Difficile                    Ganska Svårt

D                   Difficile                              Svårt

TD                 Très Difficile                      Mycket Svårt

ED                Extremement Difficile        Extermt Svårt

 

Varje betyg kan även graderas med plus och minus för att visa att Ferratan ligger närmre en högre eller lägre svårighetsgrad.

 

Via Ferratan vid Bastillen är uppdelad i två sektioner med en kortare tredje sektion för att ta sig upp till borgen. Den första sektion är graderad AD+ och börjar med en stigning rakt upp på ungefär 20 meter, därefter rör man sig i sidled till en så kallad monkey-bridge (Ap-bro), som är tre stålvajrar uppsatta för att ta klättren från en bergvägg till en annan utan att behöva klättra en lång omväg. Ett alternativ till en monkey-bridge skulle vara en mindre bro med plankor, men monkey-brigdes ger klättraren en god möjlighet att träna på sin förmåga att kontrollera sin höjdräddsla.

 

Micke på tränings-Monkey-bridgen.

 

Jag på Mokey-Bridgen 25 meter upp.

 

Monkey-bridgen på Bastillen är 13 meter lång och ligger ungefär 25 meter över marken. Efter ytterligare lite sidledsklättring när man fram till en 25 meter lång gångbro, som tar en över till den lättaste delen av Via Ferratan som i grund och botten består av en (i klättringssammanhang) väldigt flack klättring upp till slutet av den första delen.

 

Tony på väg mot hängbron.

 

Den andra sektionen är graderad D till TD beroende av vilken väg man tar efter den första ganska jobbiga överhängsdelen (överhäng innebär att berget lutar mer än 90 grader) som är ungefär 10 meter lång. Jag och Micke tog snabbt beslutet att ta den lättare vägen upp medan Tony gick på den svårare. Efter den tuffa överhängsdelen i början av sektion två så var resten av denna sektion endast en klättring rakt upp utan några större bekymmer.

 

Jag efter det första partiet under den andra Via Ferratan.

 

Den sista biten upp till fortet är egentligen en ganska lätt klättring, men nötningen på kalksten som berget är uppbyggt av gör att det finns förädiska delar där man kan halka om man inte är försiktig. Jag hade publik när jag skulle göra den avslutande klättringen och naturligvis halkade jag på en sten och tappade fotfästet, vilket gjorde att jag blev hängande i ett stålhandtag ett litet tag. Detta var den enda oförutsedda händelsen under hela via Ferratan och också den enda gången jag kände att jag inte hade full kontroll på vad jag höll på med. Men skulle jag inte lyckats hålla mig fast med armarna i stålhandtaget så hade min utrustning gått in och räddat mig och mitt fall hade inte varit mycket längre än en halv meter.

 

Väl i mål var i alla tre mycket nöjda. Micke och jag var nöjda över att ha klarat båda Via Ferratorna, varav den ena graderas som svår, medan Tony förmodligen nöjt av att han introducerat oss för en aktivitet som vi båda kommer att vilja fortsätta med.

 

Senare på eftermiddagen åkte vi för att göra slag i saken och inhandla cyklar till mig och Josefin. Jag räknade snabbt efter att jag under förra året cyklade någonstans mellan 400 och 500 mil på min 2900 kronorscykel och mot slutet av säsongen så var jag mycket begränsad av min cykel, då jag låg i full hastighet mellan Lund och Malmö utan att bli riktigt trött. Vi hittade två Lapierre cyklar som vi blev väldigt förtjusta i och med det glömdes budgeten, vi hade snackat om innan vi åkte till cykelaffären, snabbt bort.

 

Josefins cykel.

 

Hur mycket kostade cyklarna då? Om någon frågar så kommer jag citera Peter Griffin från Family Guy, ”How about a little less talking a little more shut the hell up!”.

 

Idag var Josefin ute och testade sin nyinköpta cykel. Hon tränade på att köra i bocken, växla och klicka i skorna i pedalerna och hon såg så här cool ut när hon gjorde det.

 

Josefin cyklar.

 

Själv tvingas jag vänta till onsdag innan min cykel är färdiginställd och därför kunde jag bara följa med som moraliskt stöd, men Josefin var i alla fall nobel nog att låta mig testa hennes cykel och det gjorde knappast att jag längtar mindre till onsdag…

Idag hade jag IPM samtal med min svenska chef, Jocke, där vi gick genom det gångna årets prestationer och där vi snackade lite taktik inför 2010. Vi snackade dessutom en del om hur förändringen, från att ha jobbat och levt i Sverige till att jobba och leva i Frankrike, har påverkat mig. Jag konstaterade att jag är en person som är vanligtvis väldigt utåtriktad och verbal och att jag mår bra av att kunna skämta med folk. Dock insåg jag när jag kom till Grenoble att ingen fattade mina skämt och det tog ordentligt med tid innan jag kunde börja konversera fritt med mina kollegor. En mycket jobbig, men samtidigt nyttig, lektion för mig.

Jocke berättade också att min franske chef Emmanuel sagt att han och teamet är mycket nöjda med mig och att jag är en person som får saker att hända tack vare mitt bristande tålamod. När jag hörde det, skrattade jag gott.

På senare tid, speciellt sedan jag kom in i depressionsfasen, så har jag märkt att jag inte längre orkar med när framsteg inte sker när de borde ske. Detta har jag hela tiden sett som en dålig egenskap, då det kan bidra till att jag blir en sämre människa, men tydligen har fransmännen uppfattat detta som en positiv sak, då det har lett till att jag utan problem har kunnat kräva att män i chefspositioner skall göra något och att de skall få arslet ur vagnen direkt och inte sitta och vänta på att de skall känna för det. Tydligen väldigt ofranskt, då hirarkin är mycket viktig för dem.

Efter mötet kände jag en euforisk känsla, som jag bara kan tillskriva att jag är en slyna för komplimanger. Resten av eftermiddagen gick lätt och saker som jag tidigare sett som stora hinder löste sig själv ganska väl, bara för att jag fick lite inspiration.

Nåja, nu har jag varit i Grenoble i snart två månader (nästa onsdag) och det är snart dags för min första hemresa och den kommer inte en dag för tidigt rent arbetsmässigt, för jag har en del människor jag måste träffa i Lund medan jag är hemma. Rent personligt så kunde det dock ha dröjt ett tag till innan jag kom hem, för än saknar jag inte Skåne särskillt mycket. Jag saknar personer i mitt liv, som jag inte längre har samma kontakt med och även om Skype är ett löjligt bra verktyg för att konversera med människor, så är det inte ett fullvärdigt substitut för ett möte i verkligheten.

 

Föresten, Josefin fick sig ett gott skratt också när jag berättade för henne om Emmanuels kommentar om mitt bristande tålamod. Jag tror Christian (min snowboardsbroder) är beredd att hålla med. :^D

 

Simma lugnt!

Finns det någon rättvisa i världen så kommer Precious att belönas rikligt under Oscarsgalan på söndag. Det verkar redan vara ganska klart att Mo’Nique kommer att få en oscar för sin fantastiska prestation som Precious väldigt osympatiska morsa och jag bryr mig inte om hur bra Sandra Bullock än är i ”The Blind Side”, för det finns inte en chans i världen att hon ens kan vara i närheten av så bra som Gabourey Sidibe är i denna film.

 

Kort och gott handlar filmen om den 16 åriga, överviktiga, färgade tjejen Claireece "Precious" Jones, som precis har fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Fadern till barnet är hennes egen pappa och hennes mamma inte bara utnyttjar henne som en slav i huset utan använder henne även som slagpåse när hon känner att andan faller på.

Hennes tuffa uppväxt har gjort att hon aldrig har lärt sig att läsa och hennes omgivning ser henne som en efterbliven tjockis. Men varje gång Precious råkar ut för något väldigt tufft, såsom att bli våldtagen av sin egen far, drömmer hon sig bort till en värld där hon är en kändis som alla älskar.

Hennes andra graviditet gör att hon blir utslängd från skolan och tvingas gå i en alternativ skola, där hon får lära sig och läsa och senare även skriva, något som långsamt får henne att öppna upp sig och demonstrera personen som gömt sig inom henne under alla dessa år.

 

Filmen är något av det absolut bästa jag någonsin har sett och jag överdriver inte när jag säger att den enkelt prylar både ”The Hurt Locker”, ”Up in the Air” och ”Inglorious Basterds” med hästlängder. Märk väl att jag inte ens bryr mig om att nämna "Avatar". Men det här är (som ni säkert förstår av min text ovan) ingen solskenshistoria. Precious är fylld till bredden med otäcka scener, så det är inget för känsliga personer. Men trots det så rekommenderar jag den starkt.

 

Jag har redan hyllat Mo’Nique och Gabourey Sidibe (som inte hade någon skådespelarerfarenhet innan den här filmen), men jag känner att jag måste nämna två personer till. Paula Patton, som spelar läraren som lär Precious att läsa och pushar henne att börja tro på sig själv samt Mariah Carey (ja, ni läste rätt), som är knappt igenkänbar som socialarbetare. Tillsammans gör dessa fyra några riktigt makalösa insatser och det är bara synd och skam att den där förbannade Sandra Bullock förmodligen kommer få oscarn för bästa kvinnliga huvudroll istället för Gabourey Sidibe.

 

Men det är inte första gången Oscarjuryn gör korkade val. 2007 belönades Jennifer Hudson (Dreamgirls) med en birollsoscar, som helt klart tillhörde Rinko Kikuchi (Babel). 2004 fick Sean Penn en relativt välförtjänt oscar för sin insats i Mystic River, men egentligen borde Bill Murray fått den för Lost in Translation. 2002 fick Chicago bästa film oscarn och den filmen förtjänade inte ens att nämnas i det sammanhanget, för Chicago är en usel film och Catherine Zeta-Jones har aldrig gjort sig förtjänt av en oscar. 1998 fick Shakespeare in Love bästa film och Gwyneth Paltrow fick för bästa skådespelerska. Nog för att jag tycker att Shakespear in Love var en rätt charmig film, men så jäkla bra var den inte, speciellt inte om man tänker på att den vann över Saving Private Ryan och La vita è bella. 1998 Titanic, kommentar överflödig.

 

Nåja, nu har klockan hunnit springa iväg till lite över 01:00, så jag får se till att komma i säng, så jag orkar med allt skit som händer imorgon. Jag håller föresten på att läsa en bok jag fick av brorsan och Milotta i födelsedagspresent. En bok om Al Capone som inte bara handlar om mannen, myten, legenden utan även om hur det var i Chicago under början av förra århundrandet. En bok som är verkligt svår att lägga ifrån sig.

 

Ta hand om varandra där ute!

I mitt absolut första blogg-inlägg varnade jag för att jag skulle uppdatera den här bloggen när jag själv känner för det och inte för att lyckas få och behålla en bredare publik. Nu har det gått över två veckor sedan jag skrev mitt ”Andouillette”-inlägg och sedan dess har en hel del hunnit hända.

 

Först och främst var Josefin, Becka och Christian på besök under fem rätt intensiva dagar. Under dessa dagar tog jag och Christian våra första stapplande steg (och fall) i vårt sökande efter att bli snowboard-kungar. Det slutade med våldsamma vurpor, en kortare blackout och något som från början verkade vara ett knäckt arsle, men som senare visade sig vara ett blåmärke. Jag hade en kortare flört med snowboard i helgen som gick och resultatet av det blev ett starkt löfte om att aldrig åka snowboard igen samt 1200 kronor fattigare på grund av giriga fransmän.

 

I övrigt så har jag nu kommit förbi den första förälskelsefasen, som alltid befinner sig i när man kommer till ett nytt ställe. Vardagen har börjat kicka in och alla småsaker som jag observerat som roliga skillnader mellan svensk och fransk kultur har börjat bli rätt tröttsamma. Jag börjar mer och mer få sympati för de människor som kommer till Sverige och vill inget hellre än bo tillsammans med andra människor som talar samma språk som de gör. Jag kämpar så gott jag kan med min franska samtidigt som jag jobbar mina 40 timmar i veckan och har ett rätt fullspikat schema i övrigt.

 

Men vad är det då som jag nu börjat störa mig på undrar så klart igen alls.

 

För det första är det oerhört frustrerande att ständigt bli missförstådd när man talar engelska med en fransman. Lägg till det att jag ständigt måste förenkla min engelska så att den blir begriplig och jag har nu börjat märka att även om jag använder den mer än någonsin så har kvaliteten på språket gått ner, vilket jag finner lite deprimerande då jag är stolt över min goda engelska. Men, det finns ändå ett litet hop även för mig. Idag lyckades jag förlänga min internet-access ytterligare en vecka genom att haspla ur mig:

”Je voudrais prolonge la Carte une notre semain.” (stavningen är åt skogen, jag vet)

 

Naturligtvis är jag inte I närheten av att saga det korrekt, men tjejen i receptionen förstod vad jag ville och min kollega som följde med för att få sig ett gott skratt åt min franska såg lite imponerad ut.

 

Annars så saknar jag labbet i Lund där jag vet var allt finns och där löddstationen är fullt utrustad, så att man hela tiden kan nå det verktyget man behöver för tillfället. I Grenoble har alla vars en verktygslåda som de vaktar som några hökar. Jag har fått löfte om att få en egen verktygslåda, men det kommer nog dröja för fransk byrokrati är löjlig.

I fredags kom jag på att jag behövde vara administratör på min dator för att kunna installera ett PCB-layoutsprogram, så jag begav mig ner i källaren till IT support och förklarade mitt dilemma. IT-killen, som talar ypperligt usel engelska, förklarade att jag var tvungen att ha min chefs godkännande, så jag gick till min chef och sa åt honom att godkänna min begäran. Han skickade ett mail till IT-killen och jag gick ner i källaren igen för att äntligen bli administratör för min dator. IT-killen såg förvånad ut när jag återkom och bad om min chefs namn, så han kunde ringa upp honom själv. I fem minuter pladdrade han sedan på innan han vände sig till mig och sa att jag var tvungen att ringa vår IT-support för att få ärendet avklarat. Nu började jag bli förbannad, men jag behöll lugnet och gick upp till mitt rum och ringde. Genom samtalet fick jag veta att jag skulle få ett papper skickat till mig, där jag skulle fylla i namn, anställningsnummer, datorns ID-nummer samt ge en detaljerad förklaring till varför jag nu tvunget måste bli administatör på min dator. Därefter skulle inte bara jag och min chef signera detta papper, utan även en person från säkerhetsavdelningen, så därför var jag tvungen att skicka iväg pappret till fan vet vart. Nu sitter jag alltså och väntar på att säkerhetsavdelningen skall signera pappret, så jag kan gå ner med min dator till IT-snubben i källaren, så han kan göra fyra musklickningar och göra mig till administratör på _MIN_ dator.

 

En annan störig egenskap alla fransmän verkar ha är att de älskar att ta tid på sig när de gör saker. När jag skulle köpa min teve hamnade jag i en kö, där jag var tvåa efter en gubbe. Den anställde höll på att förevisa olika teve-aparater för en yngre snubbe när jag ställde mig i kön och efter 15 minuter tittade gubben på mig och skakade på huvudet när den unge killen fortfarande inte var klar med försäljaren. Ytterligare 10 minuter senare gick han utan att ens köpa något. Försäljaren frågade då gubben vad han ville ha och gubben jiddrade något snabbt på franska som jag så klart inte förstod och sedan gick de båda iväg till vägg-hållarna som gör att man kan ha sin platt-teve på väggen istället för på ett bord. Försäljaren visade varenda vägghängare affären hade att erbjuda och gubben vände och vred på var enda en och ställde en miljon frågor. Efter 25 minuter började jag bli riktigt frustrerad. Då ropade gubben på sin kärring, som suttit 10 meter bort och tittat på dem hela tiden. Sedan började vändandet och vridandet på nytt tillsammans med ytterligare en miljon frågor. 20 minuter senare var jag riktigt förbannad och då slutligen bestämde sig det gamla röv-paret för en €45 väggupphängare. När det äntligen var min tur sa jag ”Je voudrais le TV” och pekade på teven jag ville ha och sedan var det bra med det. Som tur var så var det extrapris på teven, så väntan var inte förgäves, bara löjligt tråkig och frustrerande.

 

På söndag är det oscargala och det verkar som om jag för första gången på 13 år inte kommer att få se den live, vilket känns lite tråkigt. Men jag vet redan nu vem som kommer få vilka priser och jag gläder mig över att Kathryn Bigelows Irak-drama kommer att piska skiten ur den där överhypade och löjligt dyra lakmuspappers tunna effekthistorien som är den enda film som dragit in mer än $700.000.000.

Jag har tagit ner en säkerhetskopia av ”Precious: Based on the Novel "Push" by Sapphire”, så jag kan få se om Mo'Nique nu förtjänar att få den där oscarn som hon kommer att få på söndag. Jag tvivlar dock att Sandra Bullock förtjänar priset för bästa skådespelarinsats som hon kommer att få på söndag. Ni kan ju alltid se om jag har rätt:

 

Bästa film: The Hurt Locker

Bästa regi: Kathryn Bigelow, The Hurt Locker

Bästa manliga huvudroll: Jeff Bridges, Crazy Heart

Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock, The Blind Side

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz, Inglourious Basterds

Bästa kvinnliga biroll: Mo’Nique, Precious

Bästa animerade långfilm: Up

Bästa utländska film: Un Prophète (från Frankrike)

Vinner Bigelow så blir hon inte bara den första kvinnan i historien att ta emot regipriset, utan hon gör det medan hon klår sin före detta make James ”Avatar” Cameron. Med den absolut bäst smakande karamellen för kvällen kommer helt klart vara när hon tar emot priset och erkänner att det var Cameron som övertalade henne att göra ”The Hurt Locker”.

Om någon någonsin erbjuder dig Andouillette när du är i Frankrike så säg bara nej. Andouillette [Ann-du-jet] är fransmännens svar på skottarnas haggis, fast utan kryddor.

 Enligt Wikipedia är Andouillette:

”Andouillette är en fransk korvtyp som tillverkas av mage och inälvor av gris eller kalv. Korven serveras kall eller varm.”

 Enligt Wikipedia är haggis:

” Haggis är en av Skottlands mest kända maträtter, traditionellt gjord på lever, inälvor, havregryn, lök och olika kryddor.”

 Nyckelordet här är inälvor.

 Idag i lunchrestaurangen blev jag övertalad att välja en grå, suspekt och ganska ocharmig korvliknande klump istället för en fin, gyllenbrun och aptitlig biff som låg precis bredvid. Jag övertygades av orden ”det är en fransk specialitet” och fick klumpen serverad på en tallrik med lite klyftpotatis, championsås och lite grönsaker. Det var något av det vidrigaste jag någonsin ätit och nu kan jag inte bli kvitt smaken i munnen trots att jag har kedjedruckit kaffe ända sedan lunchen tog slut. Magen känns lite sådär konstigt i uppror som den brukar vara dagen efter att du har festat alldeles för hårt.
Nåja, fransk matlagning i all ära, men Andouillette är nog inget de kommer lyckas introducera till andra länder.

 

I helgen kommer Josefin, Becka (lillasyster) och Christian (lillasysters pojkvän) hit för att åka skidor. Jag skall i morgon prova på snowboard, vilket innebär att jag på söndag kommer att spendera hela dagen på sjukhuset opererandes båda armarna, ryggen, lårbenshalsen och röven. Mitt huvud kommer klara sig för jag har ju hjälm. :^)

 

Hoppas att ni har det bra där ute i ert Andouillette-fria samhälle.

Igår tog Tony med mig och Micke till den lokala klätterklubben för att visa oss klättringens underbara värld. Efter en pedagogisk genomgång om risker och hur man säkrar den person som klättrar påbörjade vi våra karriärer som proffisionella bergsbestigare på en lutande vägg (väggen lutade ifrån oss, vilket då innebär att det är den lättaste formen av väggklättring). När vi efter bara tre bestigningar tröttnade på den för lågt lagda ribban tog Tony med oss till en helt rak vägg bestående av 5b+ grepp istället för de mestiga 4a till 4c som vi sysslat med på den andra väggen. Tydligen är det så att det finns svårighetsgrader upp till 10 när det kommer till greppen på väggen och som ni säkert har förstått så är 5b+ sjuuuuuukt mycket svårare än 4a till 4c. Med viss möda lyckades både jag och Micke ta oss upp för den ungefär 10 meter höga väggen och en viss stolthet infann sig hos oss båda.

 

För att ta ner oss på jorden igen tog Tony oss med till den så kallade bouldering-väggen, alltså en vägg som lutar mot dig, för att ge oss en verklig utmaning. Denna vägg är 3 meter hög och här spelar inte bara ren muskelstyrka och uthållighet roll, utan även hur fet ens röv är. Micke lyckades ganska snart att ta sig upp för en 4a slinga medan jag fastnade nere på mattan, då man skulle börja i sittande position. Jag svor över mina 85 kilogram, likt ett fetto som svär över att Nutella är för gott.

Jag samlade mig så gott jag kunde och repeterade mantrat att nock fan ska jag också klara av att ta mig upp för den där förbannade väggen. Med oerhört mycket vilja och skakande musklet slet jag mig upp ur den sittande ställningen och jobbade mig sedan systematiskt upp mot slutmålet, ivrigt påhejad av Tony. Jag lyckades ta mig hela vägen upp och när jag dunsade ner i mattan efteråt kände jag i hela kroppen att jag inte hade mer att ge.

Efteråt snackade vi om hur det är att klättra och jag menade på att när man är 10 meter ovanför marken så tänker man inte på hur ont man har i fingrar och underarmar, för att man är så fokuserad på sin uppgift, men att jag förmodligen skulle må bra av att gå ner några kilogram. Detta gav upphov till en lång tankeprocess som slutligen ledde fram till kvällens övning.

 

Varje människa är i grund och botten uppbyggd av ett visst antal persondrag. Några av mina viktigaste är soffpotatisen, den sociale, den logiska och den äventyrsinriktade. Dessa fyra karaktärsdrag hade efter gårdagens klättring en häftig diskussion om hur jag skall kunna bli lite lättare för att kunna stilla det äventyrsinriktade karaktärsdraget som i vår vill ut och klättra i riktiga berg. Varje vecka består av två tillfällen då vi har fransklektioner och för att vi skall vara förberedda inför dessa måste jag och Micke plugga vid minst två tillfällen. En gång i veckan (på onsdagen) går alla Svensk-Grenobliter ut och äter tillsammans för att socialisera lite gran. Minst en dag (ibland båda dagarna) på helgen är vigd åt att åka skidor eller gå i bergen. Däremellan vore det bra om vi kunde komma iväg till klätterklubben helst två gånger i veckan för att träna. Skall jag lyckas med att träna samtidigt måste jag ha en hel kväll för träning tar upp ungefär 2,5 till 3 timmar av en kväll och jag vill helst göra det minst två gånger i veckan. Som ni säkert förstår så måste jag för tillfället ligga lite lågt med att gå till gymmet och den enda chansen jag har då att göra något som skulle ha positiv inverkan på min kropp är något som bara tar 20 till 30 minuter per gång och som kan göras i min omedelbara omgivning. Löpning.

Följande är reaktionen hos de olika karaktärsdragen när jag kom med förslaget:

Den äventyrsinriktade: Det är väl ett okej sätt att bli lite mer uthållig, men glöm inte att du hatar att springa.

Den logiska: Löpning är nyttigt för både kropp och sinne, men glöm inte att du hatar att springa.

Den sociale: Om du kan lura med dig Micke eller någon annan, så kan ni umgås samtidigt, men glöm inte att du hatar att springa.

Soffpotatisen: Skojar du?!? Jag hatar att springa.

 

En het debatt följde, men efter några timmars bitande och slitande i de olika argumenten röstades löpningsförslaget genom med siffrorna 3-1 med fotnoten att jag inte får glömma att jag hatar att springa och att Nutella är gott.

Så idag, efter jobbet, köpte jag mina första löparskor på åtta år och tog dem motvilligt på mig, för att ge mig ut i det 1 grad varma Grenoble, som, kvällen i ära, generöst bjöd på lite underkylt regn.

20 minuter senare stapplade jag och Micke tillbaka in på hotellet utan några större men av rundan. Visst fick jag lite ont här och var i kroppen men det känns inte som om jag kommer att ha någon direkt farlig smärta i morgon, utan bara lite träningsverk.

Om det här har god inverkan eller inte spelar egentligen ingen större roll, för att (som jag gjorde tidigare i texten) påstå att klättringen är den största anledningen till att jag gör det här är lögn. Jag gör det här för att jag vet om att motion gör mig tröttare på kvällen, vilket får som effekt att jag sover bättre, vilket får som effekt att jag är piggare nästa dag, vilket får som effekt att jag får ut mer av dagen. Med tanke på att mitt schema just nu inte tillåter att jag går till gymmet så är löpning en alldeles utmärkt komplement sätt att faktiskt få lite motion, men oavsett hur bra allt låter ur en logisk synvinkel, så får jag aldrig glömma att jag hatar att springa.

Jag har under mitt 32 år långa liv hunnit bli kallad många saker och nu efter en månad i Grenoble verkar det som om jag har fått ytterligare ett smeknamn att lägga till listan, Monsieur Bœuf. Det hela började med att jag och min kollega bestämde oss för att klämma en ett kilo côte de bœuf tillsammans under en av våra onsdagskvällar.

 

Några veckor senare var vi på vinprovning (nu i onsdags) och där fick vi testa sex viner med ständigt ökande kraftfullhet i smaken. Jag avfärdade de tre första (två vita och ett rött) som skitvin, men blev därefter bara gladare för varje vin vi fick smaka. När vi testade det fjärde vinet så konstaterade jag att det skulle vara gott tillsammans med biff (läs franskans bœuf) och detta konstaterade jag ytterligare två gånger till när jag testat de sista två vinerna. Jag drog då paralleller till côte de bœufen vi ätit några veckor tidigare. Detta ledde följaktligen fram till att någon lustig jäkel började kalla mig Monsieur Bœuf.

Nu är inte Monsieur Bœuf det värsta jag blivit kallad i mitt liv. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt och vilja säga att Monsieur Bœuf är min ”Mr White” för er som sett ”Resevoir Dogs”.

 

Namnet har även öppnat dörren till en hel värld av snuskiga skämt. En kväll satt vi och skojade om att vi av någon skum anledning alltid går förbi ”The sex shop” när vi skall gå ner till centrum och mina kollegor anklagade mig för detta ständiga val av väg.

”Tja, ni är inte de enda som kallar mig Monsieur Bœuf” var mitt svar och även om en del av er säkert tycker att det skämtet är av låg kvalitet, så vill jag gärna säga att jag själv är fruktansvärt stolt över det. :^D

 

Monsieur B. signing out!

Nu har fyra veckor passerat och på onsdag firar vi en månad i Grenoble. Tiden har gått jättefort och det har hittills varit en mycket rolig erfarenhet. Men den senaste veckan har jag insett att jag behöver vila, för jag har börjat känna mig lite småkrasslig med symtom som halsont, feber och allmän irritation.

 

Därför bestämde jag mig för att åtminstone ta det lugnt idag (lördag), för att kanske åka skidor i morgon (just nu lutar det åt en lugn söndag för att verkligen vara fit for fight inför nästa vecka).

 

För tillfället är vi sju svensk-grenobliter här nere och ytterligare sex förväntas komma under de kommande två till tre månaderna. Två av oss bor på Les Citadines (LC) väldigt nära centrum medan fem bor på City Suites (CS) bakom tågstationen. Fyra av de fem CS invånarna brukar utnyttja varje helg till att åka skidor båda dagarna och detta har fört med sig att de har ganska bra koll på flertalet skid-stationer i området. Personligen tycker jag inte att skidåkning är så roligt att jag är beredd att lägga båda mina lediga helgdagar på det, men en dag per helg försöker jag i alla fall få till.

 

Så vad händer då under en helt normal vecka i Grenoble?

Denna veckan har jag varit med om följande:

Måndag: Jobb och franskpluggning

Tisdag: Jobb, två timmar franskundervisning och Invictus på bio.

Onsdag: Jobb och vinprovning.

Torsdag: Jobb och franskpluggning.

Fredag: Jobb, en och en halv timmes franskundervisning och några öl på kvällen med kollegor.

Lördag: Sova ut! Shoppingtur på stan, In the Air på bio och en god middag på någon restaurang.

Söndag: Eventuell skidåkning, annars mest ta det lugnt och eventuellt åka upp till Chartreuse och gå en runda med kameran om vädret tillåter det.

 

Vad väntar då nästa vecka? Någon av dagarna skall jag försöka komma iväg till gymmet och få det att bli rutin med två gymkvällar i veckan. Den nyanlände Tony skall släppa med oss till klätterklubben så att jag skall kunna inse att jag är för tjockrövad för att klättra upp för en vägg som en graciös chinchilla. Till nästa helg kommer Josefin tillsammans med lillasyster och lillasysters pojkvän ner för att åka skidor och umgås. Jag planerar eventuellt att testa på att åka snowboard, men det verkar till och med vara mer livsfarligt än vanliga skidor.

 

Idag när jag och Micke var ute och vandrade i staden gick vi in på ett café, som vi var på för några veckor sedan, för att käka en god macka, men caféägaren tyckte vi var korkade som ville ha mat en lördageftermiddag vid 15:00. Han förklarade att man bara kunde få mat fram tills klockan 13:00 och att man sedan fick vänta till klockan 19 innan man kunde få mat igen. Vid detta tillfälle var jag rätt hungrig och ni som känner mig vet om att jag är en dålig människa om jag inte får mat. Jag blev, som ni säkert förstår efter att ha läst förgående mening, lite irriterad på franska traditioner. Men händelsen fick mig faktiskt att tänka efter att det finns en hel del saker som vi tar för givet i Sverige som faktiskt inte är så vanligt utomlands (med utomlands räknar jag just nu Amerika och Frankrike).

 

I Frankrike och Amerika är det rätt sunkigt på offentliga platser, då länderna inte verkar spendera så mycket pengar på underhåll av vägar och byggnader. I Amerika kan man dra slutsatsen att det är en negativ del av kapitalismen, medan man i Frankrike kan dra slutsatsen att det är en negativ del av fransk synsätt på vad som är viktigt i livet. I Sverige har vi en del sunkiga områden också, men vi är inte i närheten av den sunkighet som jag har upplevt i både Washinton, Dallas, Grenoble och Paris.

I Amerika är många försäljare lågbetalda och lågutbildade vilket gör att alla eventuella uppföljningsfrågor, som du kan tänkas ha som inte täcks av den korta beskrivningen av varan som finns på hyllan, inte kommer få ett svar. I Frankrike är samma personer mer utbildade med den obotliga franska stoltheten över sitt eget språk gör att du omöjligt kan kommunicera med dem om du inte kan franska. I Sverige talar de flesta både svenska och engelska och i försäljningssituationer så har de oftast lite mer utbildning än det absolut nödvändigaste.

I Frankrike och i Amerika så är det lätt att hitta vitt och onyttigt bröd, men nästan helt omöjligt att hitta ett grovt nyttigt bröd och för en mack-älskare (notera k:et, Apple-förespråkare) som jag så blir man snabbt trött på sunkigt och svampigt vitt bröd.

En fördel med den Amerikanska södern och Frankrike är den uppmärksamhet jag får. På dessa ställen får jag njuta av att det faktiskt finns tjejer som tittar på en, även om det kanske kan bero på att man ser konstig ut, men som Heidi brukar säga ”Om man kan uppfatta en sak på två sätt, varav det ena är positivt för en, varför skall man då uppfatta det på det andra sättet?”. I Sverige finns det inte många tjejer som ens bryr sig om att nedlåta sig till att erkänna ens existens. Men det beror nog på att sådana som jag finns det tretton av på dussinet rent utseendemässigt i Sverige (plus att jag är 1.74 m vilket inte är en fördel i det längdrasistiska landet Sverige).

Nåja, nu låter jag mer bitter över min längd än vad jag är. När jag var ung och vacker led jag definitivt mycket mer än vad jag gör nu, då jag hellre ser fördelarna med att vara kort, då jag inte lider lika mycket som långa människor gör i flygplan och på biografer.

 

Okej, jag kom av mig lite där i slutet, det är sånt som händer när man bara låter tänken flöda fritt när man skriver. Nu skall jag snart iväg till biografen och njuta av att jag är kort och kan sitta någorlunda bekvämt i biostolen och samtidigt njuta av Jason Reitmans nya oscarnominerade mästerverk (hoppas jag i alla fall att det är).

 

Avslutningsvis. Angående oscarnomineringarna som kom ut i veckan. Att Avatar är nominerad för bästa film och bästa regi är den största skandalen, som hänt filmhistorien sedan de gav Chicago bästa film oscarn 2003. Jag hoppas innerligt att Katheryn Bigalow slår sitt våp till ex-make, James Cameron, på fingrarna och blir den första kvinnan i historien att vinna en regi-oscar. Jag kan sträcka mig så långt och säga att Avatar förtjänar att få en oscar för bästa effekter, men har man en budget på 500 miljoner dollar, så förväntar man sig nog bättre effekter än ”Plan 9 from outter space”. Camerons rulle har förvisso revolutionerat sättet att göra film på. I bakvattnet på Avatar apar alla nu efter 3-D trenden för att få njuta av den uppmärksamhet Avatar har gett filmtekniken. Så om bara två år kommer vi kunna njuta av Michael Bays nästa katastrofalt dåliga Transformersfilm i 3-D och enligt inofficiella källor så är arbetsnamnet för filmen "Transformers 3D", vilket är skrattretande då den tredje hajenfilmen hette "Jaws 3D" och den var så usel att till och med George Lucas kan känna sig stolt över "Star Wars holiday special" från 1978.

 

Ta det lugnt i snön!

Franska studier

Den tredje veckan passerade med stort besvär. Vi började med våra franska stuider och det var något jag har sett fram emot under en längre tid. Ganska snart insåg jag dock att detta skulle bli mycket svårare än vad jag tidigare hade trott.

Vi har två olika lärare som försöker lära oss språket under vars två timmar i veckan. Franska är per definition ett rätt jobbigt språk att lära sig, både uttalsmässigt och regelmässigt (undantaget är regeln som mina franska kollegor brukar säga). Ingen av våra två lärare är någon vidare bra på engelska, så alla eventuella frågor som man hade fick ofta ett svar som inte hade med frågan att göra och i min värld är det väldigt frustrerande, för det leder till missförstånd och felinlärning.

Jag kan förstå att mina två kollegor blev lite trötta på mig, för efter att det blivit tillräckligt många missförstånd så blev jag förbannad på riktigt och sa min hjärtas mening till läraren. Jag använda inte de mest vulgära orden jag känner till och jag höjde inte rösten, jag sa bara precis hur värdelöst jag tyckte att det kändes. Min något aggressiva ton kan ha sin grund i att lektionerna varar mellan 10:30 och 12:30 utan paus och jag är van vid att äta lunch vid 11:30. Två väldigt dåliga faktorer som dessvärre bidrar till att jag blir en sämre människa.

Som en verkligt dålig avslutning på lektionen så hävdade läraren att jag var rädd och medan jag med väldigt kontrollerat lugn försökte förklara för henne, på en något förenklad engelska, att jag inte alls är rädd utan bara frustrerad på grund av vissa saker, så passade min kära kollega på att säga ”Magnus är minsann inte rädd, han är ju en man” och det hjälpte mig inte direkt att bli mindre förbannad.

Jag har i efterhand pratat med kollegan och han sa sin mening om situationen och det bekräftade egentligen det jag redan visste. Jag gick lite väl aggressivt framåt i min kritik av lektionen. Jag håller delvis med om att jag förmodligen var för hård i min kritik, men jag hävdar samtidigt att om jag anser att något är fel, så kommer jag säga ifrån, för om man inte säger sin mening så får man stå sitt kast om det inte sker någon förändring och allt fortsätter på samma värdelösa sätt. Om man inget säger, så frånsäger man sig rätten att klaga.

Jag uppskattar dock att han tog bladet från munnen och sa vad han tyckte till mig, för jag försöker leva efter devisen att jag inte bara skall kunna ge kritik utan också ta den. Men i Sverige har vi en förbaskat dålig kultur när det kommer till att ge varandra kritik, så det var inte en självklarhet att han gjorde det.

Jag kommer dock förebygga att något liknande inträffar imorgon när nästa lektion går av stapeln genom att föreslå att vi tar en 5-10 minuters paus mitt i lektionen samt genom att ha en macka med mig så att min blodsockernivå inte sjunker ner under ”Asshole”-nivån.

Jag och Micke har även kört en liten session ikväll där vi försökte gå igenom det som sagts under de första två lektionerna, så vi kommer i alla fall vara lite förberedda i morgon.

 

Långtradare och arga tanter

Klockan 07:15 imorse var det ett jäkla liv på gatan utanför min lägenhet. Jag öppnade mitt sovrumsfönster och bjöds på en fem minuter lång teaterföreställning i fransk vänlighet.

Utanför hotellet går en lång, smal och enkelriktad väg. Mitt utanför ett snabbköp hade en långtradare parkerat med de klassiska varningsljusen blinkandes. Bakom hade en lång kö av bilar samlats och stämningen började att hetta till ganska snart då bilisterna ansåg att långtradarföraren gott kunde skynda på lite. Jag rusade in i vardagsrummet och fiskade upp min kamera för att föreviga spektaklet.

Resultatet blev en 4 minuter och 18 sekunder lång film, där folk yrade omkring och skällde på varandra, skrek åt stackarna som försökte få ut varorna ur långtradaren samt satte igång med att unisont tuta för att visa sitt missnöje. I filmens höjdpunkt, efter ungefär två minuter och 45 sekunder går en liten tant ut ur sin bil och börjar skrika så högt hon kan åt alla som råkar vara i hennes närhet. En gubbe som går förbi försöker lugna henne, men det hjälper inte. Medan han börjar gå bort från hennes bil hör man hur hon skriker ”Salope!” och kort därefter hör man hans nästan lite hånande flin.

Jag fortsatte att filma fram tills dess att lastbilsföraren flyttade sin långtradare och därmed visa vad som hänt på den plats som jag inte kunde se för att lastbilen hade blockerat sikten. Tydligen hade lastbalen varit dåligt förpackad och en del av varorna hade ramlat ut och orsakat ytterligare förseningar. Dock så var händelsen inte så extraordinär att man kunde lämna sin bil för att formligen gallskrika på människor som bara står några meter bort.

Micke, som bor två våningar under min hade också bevittnat denna händelse och han verkade glad över att jag lyckats fånga ”the best off” med min kamera.

Nedan ser ni en bild, som jag tog innan jag började filma. Fransk planering på hög nivå.

Simma lugnt allihopa!

Jag har hittills skrivit ganska lättsamma blogginlägg, men nu är det dags att jag hittar tillbaka till de gamla banorna jag hade när jag harvade runt på Lunarstorm. Jag kan redan nu avslöja att denna blogg inte kommer att handla om vad jag gjort i veckan eller något sådant, den kommer att ha pyttelite mer djup då jag diskuterar att åldras, döden och lite tro. Denna blogg kan uppfattas som stötande och för det ber jag om ursäkt redan nu, då det inte är min avsikt att göra någon upprörd. För er som söker lättsam underhållning rekommenderar jag att ni läser mitt förgående blogginlägg om skidåkning en gång till.

Jag kan tillägga att detta är skivet en bit efter 00:00 en vardagsnatt och därför kan min text innehålla flera språkiga grodor.

Mycket nöje!

 

Att åldras

Jag har precis sett klart ett program om ”Fontain of youth” som handlade om människor, som desperat gör allt i sin makt för att se yngre ut än vad de egentligen är. Tanken förde mig till Sveriges nya stora trendsättare, nämligen mode-bloggare, som genom sin ungdom och sina uppenbart oändliga tillgångar kan promota ungdomens härliga levende. Jag läste några inlägg från Kenzas blogg, där hon berättade lite om sin vardag och hur härligt det hade varit i Thailand under nyårshelgen. Det var inte alls svårt att föreställa sig hur andra unga människor blir avundsjuka på hennes liv, medan lite äldre suckar djupt och önskar att de var yngre igen.

När jag tittar tillbaka på åren mellan 18 och 29, så kan jag snabbt lokalisera flera snedsteg som ledde mig nerför den väggen jag slutligen tog genom dessa 11 år. En del av valen var direkt korkade och självdestruktiva och resultatet blev att jag var borta från teknologvärlden i över fyra år innan jag fick jobbet på Ericsson. Men betyder detta att jag önskar att jag vore ung på nytt? Nej, absolut inte, för jag skulle bara göra samma misstag om igen, för alla insikter kommer med ålderns och erfarenhetens visdom. När man åldras så är det inte bara kroppen som blir äldre och mer oattraktiv, utan även sinnet utvecklas och ens personlighet förändras och man mognar som människa. Alla dessa saker sammanvägt gör att det inte alls är så farligt att åldras, då det är en naturlig och väldigt viktig del av livet, precis som döden.

 

Döden

Jag har nämligen tidigare fått väldigt mycket kritik för att jag har en relativt nykter syn på döden. Av erfarenhet så vet jag att enormt många fruktar döden och vill helst inte tänka på den. Jag tvingades redan i rätt unga år att fundera över vad den innebar och hur den påverkar våra liv och även om den resan har varit lång och ångestfylld, så kan jag idag med relativt lugn säga att döden är en av de bästa sakerna som händer i livet. För om du inte har döden som en ständig påminnelse om att din tid är begränsad, så varför skall du då ens bry dig om att göra något åt ditt liv nu?

 

Tro

Tidigare när jag fått frågan om jag tror på något som är större än mig själv, har jag alltid svarat nej, för att jag förstått att frågan har en teistisk bakgrund och jag har aldrig egentligen varit troende. Idag är det dock andra tider och jag svarar alltid kategoriskt ja på frågan, då det förefaller vara det riktiga svaret.

Naturligtvis så finns det saker som är mycket större än jag och det behöver inte begränsas till saker som jordbävningar och tsunamis utan även till mer filosofiska diskussioner såsom demokratins utveckling, kvinnors kamp för rättvis behandling i världen och den tekniska utvecklingen världen har njutit och lidit av de senaste 400 åren.

Och varför egentligen stanna där? Hur liten är jag egentligen inte i förhållande till en atombomb, som med lite ondskefull planering skulle kunna utplåna en verkligt mätbar delmängd av jordens befolkning. Och för att utöka vårt scope lite gran, så vad sägs om en supernova, där en stjärna exploderar och förintar allt i sin närhet i astronomiska mått sett?

I jämförelse är jag absolut ingetting och det är jag helt okej med, till och med glad för. I och med min relativa obetydlighet så kan jag observera min omgivning med relativ frihet och njuta av den skönhet som skapats av saker som är större än mig, såsom landmassförflyttningarna som skapat Alperna. Och tanken på att jag en dag kommer att trilla av pinnen och dö gör egentligen bara att jag blir mer fokuserad på att njuta av livet nu när jag lever det, istället för att förbereda inför det som kanske händer efter jag dör. För jag lever hellre mitt liv fritt idag och dör lycklig, än att tvingas vara snäll för att få det bra när jag dör.

Jag förespråkar absolut inte att man skall vara en dålig människa, jag säger bara att det är fel att förespråka att man skall vara en bra människa för att slippa att hamna på en dålig plats efter man dör, för då gör man inte snälla saker mot andra av omtanke utan för att rädda sitt eget arsle. Och om nu gud finns och är så överlägsen att han har skapat all denna skönhet så lär han veta den rätta anledningen till varför människor är snälla och därför bör, enligt logiken, hela resonemanget, om att vara en god människa för att slippa helvetet, falla platt.

 

Avslutning

Jag tänker ibland på min kollega som omkom i lavinolyckan. Jag hörde någonstans att verkar vara som så att han knäckte nacken och dog direkt medan lavinen forsade ner i dalen och det ger mig en visst lugn trots allt. För om han blivit fångad under snön, långsamt kvävandes till döds, fullkomligt imobiliserad, så har jag svårt att tänka mig ett värre sätt att lämna denna värld. Hur hade man själv reagerat i en sådan situation?

Idag var det dags för det andra skidpasset för säsongen. Stärkt av förra söndagens framgångar lät jag mig snabbt övertalas att åka upp till 3400 meter över havet på en glaciär, som ligger i ski-resorten ”Les Deux Alpes”. Uppe på toppen fanns det mest blåa och röda backar och jag ansåg mig vara redo för dessa efter hela en dags skidåkning de senaste 16 åren. Den lugna skidturen förvandlades snabbt till en ren fråga om överlevnad. Mina kunskaper var inte alls så bra som jag trott och min ena pjäxa klämde min högra häl så hårt att smärtan nästan var olidlig. Jag blev snabbt på uruselt humör. Starkt jobbat med tanke på att Josefin är nere och hälsar på i helgen. Vi sa åt de andra i gruppen att inte vänta på oss, då vi visste att det skulle ta lite tid att tjata mig ner för backen.

 

Vi tog linbanan ner igen och bytte pjäxor till en lite bredare sort. Det första som hände när jag kommit upp i backen igen var att jag föll som en fura på ett ganska plant underlag. Detta hjälpte inte mitt humör direkt, men Josefin och Micke (som anslutit när vi var nere och bytte pjäxor) sa att det fanns en fin grön backe längre ner som vi skulle kunna åka lite i, för att jag skulle känna mig lite mer hemma. Men mellan mig och det gröna paradiset fanns ett blått helvete. Jag försökte ta mig ner efter bästa förmåga men fick lite för mycket tyngd bakom mig så jag föll med ansiktet före rakt ner mot dalen och påbörjade en 20 meter lång glidning längs med backen (det är alltså så pass brant i en blå backe i Alperna att du kan glida 20 meter om du ramlar). Efter detta var jag vansinnig. Jag var två millimeter ifrån att slänga skidhelvetena tillsammans med pjäxorna så långt ifrån mig som möjligt och sedan kasa mig på rumpan nerför backen de två kilometerna till bilen.

 

Men som tur var så kunde Josefin tala lugnande till mig ungefär som en psykolog talar till en psykopat som hotar att skada sig själv och alla andra som råkar vara i närheten. Tricket funkade och jag plogade mig ner resterande väg till den gröna backen.

 

Här gjorde vi flera åk och det kändes mycket bättre, jag fick till inställningen på pjäxorna och jag kände att åkglädjen kom tillbaka litegrann. Stärkt av framgången åkte vi upp till toppen igen och denna gång gick det mycket bättre att ta sig ner för de blå helvetesbackarna, även om jag fick slita som ett djur precis hela tiden för att inte ramla.

 

En rolig incident som hände här var att Josefin hade stannat längre ner i dalen och stod och tittade på när jag tog mig ner med min patenterade Bambistil. För en 100-delssekund tappade jag fokus på vad jag gjorde för att bjuda på ett leende och då korsade jag skidorna och flög längre än vad jag någonsin har gjort med resultatet att den ena skidan löste ut.

 

Efteråt hade jag lite ont i höger handled, men det var ingen egentlig fara. Vi tog oss ner till en karbinbana och medan mörkret började lägga sig över den vackra platsen åkte vi i en äggformad hytt ner till säkerheten i dalen.

 

Kommer jag åka igen? Jodå, det kommer jag göra, men jag har fått en nyttig läxa i att vara petig med pjäxorna samt att alltid ta en lite lättare backe först, så att jag ”kommer igång”. Nu skall vi ut på after-ski.

 

Konichiwa bitches!

Hej alla vänner.


Här nere i Grenoble går livet i 190 och det händer saker hela tiden. Idag fick vi med oss ett på RF:are från Lund ut på en mycket trevlig middag på en rätt hygglig restaurang. Jag och min stridspartner, som av en händelse bloggar på blogspot, beställde 1 kg kött tillsammans som vi tvingade i oss ivrig påhejade av absolut ingen alls mer än våra manliga egon. Kvällen avslutades med lite desert (det finns alltid rum till lite desert) och en snabb öl på ett irländskt ställe. Mycket trevligt.


Till helgen kommer Josefin ner för att fira min 32 års-födelsedag och nu i den elfte timmen kan jag konstatera att det senaste året varit riktigt bra, med flera fina framgångar och några riktigt roliga insikter, såsom att jag är en jävel på att renovera när jag bara sätter den sida till. Jag antar att de senaste tre åren är lite återbetalning för de tuffa sex åren jag hade mellan 2001 och 2006 och det tänker jag fortsätta utnyttja så länge jag kan.


Föresten, ni som är hockeyintresserade vet kanske vem Mats Lusth är? Han var med på vår introduktionskurs i franska för att presentera utelivet i Grenoble och passade då på att bjuda in oss på en vinprovning nästa vecka. Trevlig snubbe den där. :^)


En otrevlig sak som har hänt är att en kollega till mig (inte en person jag kände utan en ST-Ericsson kollega), Magnus Söderberg, omkom i en lavinolycka i Val d'Isère, inte alls långt ifrån Grenoble. Detta är jättetråkigt och jag lider verkligen med hans familj.
Flera personer har hört av sig idag och berättat att de först trodde det var jag som råkat illa ut, då jag och Magnus delar samma förstanamn.


Imorgon skall jag bjuda på frukost tillsammans med Aurore, min USB-brud, i anledning av att vi båda fyller år inom kort. Jag har beställt 35 croissanter från bageriet på hörnan, så jag hoppas franskan jag beställde av inte missuppfattade min "google translate"-översatta lapp med beställningen som jag gav henne. :^)


Hoppas ni har det bra allihopa!

Årets golden globe gick av stapeln igår och denna filmpris-utdelning sägs vara en förhandstitt på hur Oscarstatyetterna kommer att fördelas. Till min stora besvikelse kammade James Cameron hem både bästa regi och bästa film, vilket ger en fingervisning om att hans påkostade, överhypade effektfest kommer att bli rikligt belönad den 7:de mars när Oscargalan går av stapeln. Missförstå mig gärna rätt nu. Avatar är väldigt snygg, miljöerna är unika och figurerna är väldigt fint animerade, _MEN_ har man väntat i 15 år på att tekniken skall vara tillräckligt bra för att kunna göra en film av sitt manus, så förväntar jag mig något extra av det manuset och inte någon billig ”Dansar med vargar”-ripoff i blå tappning med lite miljödravel tydligt inslängt mellan raderna för att få ”djup” i historien.

Cameron gör vad han gjorde med Titanic, han bjuder oss på en sjuhelvetes teknisk filmupplevelse med en riktigt tunn historia och det är absolut inget fel med det, så länge man är medveten om att filmen i sig inte är så jäkla bra.

Effekterna är som sagt jättegrymma men filmen är kass och om den filmen är bättre än alla andra filmer som var nominerade i årets golden globe gala då undrar jag om ”Up in the air”, ”The hurt locker” och ”Invictus” är så jäkla bra.

Nu kunde Avatar aldrig riktigt tävla mot ”Hangover” som vann ”Bästa komedi eller musikal”-priset, men även om hangover var en av förra årets roligaste filmer, så tror jag inte att den fisförnäma oscarsakademin kommer att ens nominera den i någon kategori.

 

De fem nominerade i kategorin bästa film var (jag har sett de tjockmarkerade):

Avatar

The Hurt locker

Inglourious Basterds

Precious: Based on the Novel Push by Sapphire

Up in the Air

 

I år kommer akademin att nominera 10 filmer till bästa film och man kan tänka sig att exempelvis Nine och (500) days of summer kommer vara nominerad utöver de fem ovanstånde. Både The hurt locker och Up in the Air har fått lysande kritik och jag är speciellt sugen på den förstnämnda och i mitt tycke så är Avatar inte ”worthy to sniff Inglourious Basterds shit” (den första som lyckas knäcka den movie quoten får en öl nästa jag vi ses).

 

Nä, detta var en stor besvikelse, så nu skall jag ut och handla en tv för att trösta mig.

 

 

Höres!

 

:^D

Den 27 November 2009 skickade jag iväg ett uppskattat mail angående min dåvarande syn på fransmän och jag tänkte som utgångspunkt för eventuellt senare diskussioner presentera mailet här i sin orginalform. Mycket nöje!

När jag satt i bilen på väg hit idag, så filosoferade jag över lite olika grejer som verkligen skiljer fransmän (i Grenoble) från svenskar (i Skåne). Jag tänkte jag skulle lista mina fem personliga favoriter.

Hälsningsfrasen på morgonen

• Varje morgon är det mycket viktigt att skaka hand med alla man träffar (som man känner) om de är män och pussa dem på kinderna om de är tjejer. Nu är här tyvärr inte så många tjejer att pussa här, men det känns fortfarande lite skumt då man i Sverige skall vara glad om någon överhuvudtaget uppmärksammar att man ramlar in på kontoret.

Efterrätten på lunchen

• Svenskar bryr sig väldigt mycket om sin hälsa och sin kropp, fransmän bryr sig väldigt mycket om sitt välmående och sin efterrätt. Svenskar brukar oftast ta en frukt och en kopp kaffe efter lunchen medan fransmännen skall ha minst en ordentlig efterrätt. En av mina kollegor har en verklig smak för söta saker, så han tar oftast två rejäla efterrätter, så att han skall hålla sig fram till eftermiddagskakan.

Ombytet på gymmet

• I Sverige verkar det vara obligatoriskt att klä av sig helt naken och stå och posera ett tag innan man tar på sig sina gymkläder (före passet) alternativt sin handduk (efter passet), medan fransmännen mer än gärna försvinner in bakom ett skynke för att inte visa upp sina privata delar. Att svenska män gillar att visa k***n är ingen nyhet, men att det inte är ett internationellt manligt fenomen är.

Personlig hygien

• De flesta svenskar duschar, byter kläder och använder deodorant varje dag , medan fransmän oftast omger sig av ett personligt moln av svettdoft. Deo och klädbyten verkar vara överskattade och någon som man bara använder och gör i absoluta nödfall.

Bilkörning (ni visste att det skulle komma)

• I svensk trafik märks det direkt om någon bryter mot en regel eller inte visar hänsyn mot sina medtrafikanter, i Frankrike märks det direkt om någon inte bryter mot reglerna. Fransmän verkar anse att alla skyltar (typ stopskyltar, väjningspliktskyltar samt genomfart förbuden skyltar), ljus (typ rödljus) och markeringar (markering för bussfil, cykelfil, dubbelt heldragna linjer på motorvägen) endast är rekommendationer. Dessutom så finns det alltid ett bra ställe att stanna på (typ där bilen råkar befinna sig när tanken att stanna och t.ex. shoppa faller fransmannen in) eller parkera på (återigen skyltar är bara en rekommendation och trottoaren används ju bara av förlorare som inte har någon bil).
  Precis när jag svänger av motorvägen så finns det en 500 m lång sträcka, innan man kör in på STE-området, som består av en fil för bilister och en fil för bussar och cyklar. Den senare måste man korsa för att kunna svänga höger in på STE-området. Nu är det helt socialt accepterat att köra i denna buss/cykel fil så länge man, innan börjar köra på den, sätter på höger blinkljus och låter den vara på under hela 500-meterssträckan. För, gud förbjude, om du skulle glömma blinkersen så börjar en massa av dina medtrafikanter att tuta på dig. Regeln är alltså, vill du köra i bussfilen, glöm inte att blinka höger.
  Nu måste jag dock markera att all denna dåraktighet i trafiken gör att fransmän visar mycket mer hänsyn till sina medtrafikanter, för i ett organiserat kaos där folk beter sig som fan, så förstår medeltrafikanten att det är bättre att släppa fram den som står illa till och blockerar flera filer än att hänsynslöst lämna honom och alla bakom honom åt sitt öde medan de andra "bara följer reglerna" med ett jantelagsleende på läpparna. Detta hindrar dock inte att jag varit jättenära att vara med i flertalet trafikolyckor sedan jag kom hit (bara fråga Milan).

Så har jag då äntligen lite tid över att sätta mig ner och skriva lite i den här övergivna bloggen, som startade så starkt med två inlägg på två dagar. Jag har väl mer eller mindre börjat komma in i den franska trallen, som är lite annorlunda från den svenska modellen. För det första verkar fransmän lite mer avslappnade än svenskar och det där med att stressa iväg verkar inte alls passa in i deras vardag, förutsatt att du inte är en ung kvinna på ST-Ericsson.

Anledningen till att den unga kvinnan är stressad är för att hon enligt egen utsago inte bara är labb-ingenjör utan också sekreterare och mamma till alla på avdelningen. Jag håller delvis med henne i detta påstående då en del av mina kollegor är så avslappnade att det är svårt att veta om de ens är vakna. I alla fulla fall så verkar hon nöjd med att ha mig där, då jag erbjöd mig att hjälpa henne med en frukost hon tänkte anordna för att fira hennes födelsedag nästa vecka. Anledningen till att jag vill vara med på detta är främst för att även jag fyller år då.

Nåja, nog om det. Jag tänkte köra en kort sammanfattning av mina fem dagar i Grenoble för er som bryr sig.

Dag 1: Vi inleder resdagen från Sverige till slutmålet Grenoble med att sitta och vänta på ett två timmar försenat flygplan på Kastrup. När vi väl nådde destinationen Genéve fick vi en försmak av den franska (i detta fall Schweizisk-franska) organisationsförmågan. I två timmar blev vi betjänade när vi skulle hämta ut hyrbilarna och då menar jag inte att vi stod i kö i två timmar, utan vi blev verkligen betjänade av en snubbe under hela denna frustrerande tid. När vi väl fått ut bilarna (med sommardäck!) väntade vi ytterligare 45 minuter på att nämnda hyrbilssnubbe skulle ge oss snökedjor till bilarna. Sedan bar det av i en sex bilar lång karavan till Grenoble och vi nådde vår slutdestination Citadine apartment hotels precis innan 19:00 på kvällen, ungefär 13 timmar efter jag lämnat lägenheten. :^(

Dag 2-5: Jag kör arbetsdagarna i en och samma punkt då det snabbt blir repetition i händelserna. I och med att jag spenderade fem veckor i höstas här i Grenoble, så kom jag ganska snabbt in i jobbet igen och redan nu är jag upp i full fart, vilket känns jätteskönt. Dessvärre har både jag och min kollega upplevt hotellet vi bor på som lite sunkigt, men det beror nog mer på att det är 20 år gammalt och ägarna har inte riktigt brytt sig om att renovera stället för att hålla den högsta standarden. Alternativet som övriga i utbytesprogrammet bor på är mindre men mindre skabbigt, så det är egentligen en svår fråga om vi skall bo kvar eller inte. Jag lutar mer åt att bo kvar då vi bor ett stenkast från gymmet och mindre än ett stenkast från centrum, men jag tänker inte besluta mig förrän Josefin varit här nere nästa helg, då beslutet delvis är hennes för att hon skall flytta ner här i april.

Det blir en hel del aktiviteter med övriga fem svenskar som är del av utbytesprogrammet och redan nu kan man urskönja hur gruppdynamiken är uppbyggd i form av vilka olika roller medlemmarna har. Jag är i grunden mycket intresserad av att studera gruppdynamiker och grupp-psykologi lite från sidan, men när jag är medlem av gruppen jag studerar så blir det lätt en intressekonflikt då jag har svårt att definiera min egen plats i gruppen. Jag är ju mest som jag brukar vara och det leder ibland till konflikt för att de innehar en liknande position, men över lag så brukar det ordna upp sig efter ett tag. Jag skulle gärna gå närmre in på detaljer kring det här, men det tänker jag inte göra för jag tänker inte hänga ut någon annans liv på nätet än mitt eget (om det nu går så långt att jag blir så personlig att jag faktiskt hänger ut mitt liv).

Gemensamt för alla sex är att vi är oerhört motiverade att hitta på och uppleva saker och redan nu börjar både kvällar och helger att fyllas upp med diverse aktiviteter såsom skidåkning, franskakurs, gå på ishockey, käka middag ihop för att testa lite olika restauranger så att vi vet vart vi skall skicka våra gnälliga kolleger från Lund när de är på besök i Grenoble, osv.

Idag var vi på ett introduktionsmöte på förtaget som har hand om vår franska kurs för att få lite allmän information om Grenoble samt för att testa våra franska kunskaper. Förvånande nog ansåg damen som testade mig att jag inte är nybörjare, så jag sattes i en grupp tillsammans med en snubbe som läst franska i tre år. Inte illa pinkat för att bara lärt sig språket genom att lyssna och lära under fem veckor i höstas. På det här mötet träffade vi en snusande snubbe från Mora som bor i Grenoble sedan tre år tillbaka som var där för att presentera nattlivet. Det visade sig att han är tränare för Grenobles hockeylag och han ledde dem till seger under förra säsongen i Frankrikes högsta division. Genom honom kan vi scora biljetter till matcherna och även om jag inte bryr mig om hockey, så är det alltid kul att gå på matcher för att uppleva stämningen från läktaren och intensiteten från spelet.

Jag skall snart iväg och träna för första gången det här året och det skall bli skönt att återse alla mina goda vänner jag skaffade mig där under förra året såsom Spegel-Broilern, jätten, hon med häcken, guido (googla det) och Stephane.

Nu dröjer det väl ytterligare två veckor tills nästa uppdatering, men sånt är livet.

 

Må väl!